Inte min kamp...

God morgon världen!
 
En vän skrev en gång till mej att han visste att jag hade lite kämpigt... och ja, just nu är det riktigt tungt. Men det är ingen ny erfarenhet, been there, done that. Vecka 7 och 8 är veckor då livet kastar mej tillbaka i tiden och jag skriker efter plåster. Plåster som kan läka och lindra. 
 
Det finns så många dåliga uttryck SOM INTE hjälper just nu, som ryck upp dig, sluta älta, se framåt, glöm och gå vidare... listan kan göras lång. Men som jag har skrivit förrut, jag letar inte efter medlidande, att ni ska tycka synd om mej. För det är det verkligen inte! Det finns många som har det mycket jobbiggare och värre än vad jag har. Jag är en överlevare och kommer så förbli. Jag konstaterar bara att det är lite tufft att vara jag just nu. Sen är det ju inte bara de här två veckorna som är jobbiga, jag lever ju varje dag med mina minnen och upplevelser, det är bara det att vissa veckor och årstider gör lite mer ont än andra dagar. Dagar då jag inte tänker rationellt och klokt, när jag stundligen ramlar ner i varför, men om, men om inte diket och frågar mig varför vissa saker inte kunnat fått stanna i glömskans kammare? På något konstigt vis går det inte att komma i från den där känslan att det kanske var mitt fel ändå? Jag vet att det är fel att tänka så och egentligen vet jag att det INTE var mitt fel och att det aldrig kan bli mitt fel, men ändå! Jag är ju inte mer än människa och jag bär på en inneboende längtan att vilja tro Alla om gott, att det finns godhet i alla. Men i vissa lägen är jag inte beredd att ge alla en andra chans, en del är helt enkelt inte värda det i mina ögon, tyvärr!  
Ärlighet är något jag skattar högt, och jag brukar nog säga om mej själv att jag är brutalt ärlig. Men det är också en egenskap som kan ställa till det och skada mer än den upprättar. Lever vi alla i våra egna sanningar? Ja, kanske? 
När andra i min närhet går vidare och glömmer, står jag kvar som den som valde bort och som blev bortvald. Men det var ändå jag som skulle ställa upp fast jag kanske inte ville och det ställde hela min tillvaro på kant. När jag tänker klart, kan jag så här i efterhand tycka och känna att det var rätt. Ett val jag gjorde för att jag orkade inte mer. Förresten så hade jag inte så mycket talan i frågan... det var som citatet säger "Include med out". 
En historia där trasigt faktiskt inte kunde bli  lite mer helt förrän på slutet som just innebar slutet. (Ni är borta nu, men jag är kvar). Hur jag än vrider och vänder på saker så kan jag oftast säga, jag kan förlåta( eller kan jag det? Egentligen?) men be mej aldrig att förstå! Jag bryr mej inte om orsaker, tankar, synsätt eller känslor i det här fallet! Och tiden läker inte alla sår, men kanske eller vi måste lära oss leva med ärren... Trots mina 44 år är jag ständigt otrygg och letar trygghet, det finns rätt många som jag känner mig trygg med, sen är tillit något annat. Jag tror inte att någon kan ge mig svar på mina varför frågor. Att skriva är en ventil för mig, ett sätt att få ut lite frustration, ilska, besvikelse och ledsenhet. I dags läget hjälper det inte hur många nallar jag sover med, mardrömmarna lever ändå. Många av dem hänger kvar under dagen och tröttar.  Jag vet inte om ett förlåt hade hjälpt mej speciellt mycket. Men det kan göra ont att jag aldrig fick något förlåt och nu är det försent. Förresten gick ju livet vidare som om inget hade hänt för er... mitt liv gick och går också vidare men med minnen, känslor, mardrömmar och ångest som jag gärna hade varit utan. 
Den här texten blir inte klarare eller mer färdig.
Tack till dig som orkade läsa...
Tack till Erik Grönberg och inte ensam aldrig glömd... jag vet att vi är många!
Allt gott till alla!
/Å. R. H.