Fantastiska dagar, "När ska det här livet bli underbart" och ???

God afton alla!

Jag har funderat över detta inlägg länge. Hur formulerar jag mig... vad är det jag vill ha sagt? Jag börjar med att skriva att jag glädjer mig över våren. Värmen och solen gör​ mig till lite mera människa. Det är oerhört vackert när träd går i blom. Dock är jag lite trött... att inte kunna somna och dåliga drömmar tär. Men det går över.
Jag är så glad och tacksam för min familj och mina vänner. Utan er inget jag! Det finns olika band och sammanhang som gör att vi hör ihop. Jag saknar er jag när ni inte är nära men jag bär er med mig på olika vis.
Världen i sig har ju gått i spinn. Varför kan människor inte bara vilja varandra väl? Hur kan någon ta sig rätten att döda andra människor??? 
En låt som fick mig att gråta första gången jag hörde den var "Flykten från Sverige". En oerhört vacker refräng. Titeln väcker ju en del frågor. Artisten som sjunger heter Loke Nyberg. Jag gogglade för att hitta texten och fann då att en skrift som jag inte sympatiserar med hade tagit till sig texten och typ tyckte "stackars svenska barn som tvingas fly från Sverige for att någon makt från något annat land hade tagit landet". Såg en bild på Loke, han har rakat huvud men hur många killar och män har inte det? Kollade upp var han brukar uppträda och det var allt från bröllop till PRO. Nåväl, vänster, höger eller mittemellan. Låten är fantastisk!
FLYKTEN FRÅN SVERIGE
Som en klagosång ljöd sirenens ljud, här kom det krig vi här väntat på
Hela staden tycktes plötsligt stanna upp och andas ut den 5: e maj år 2032
Det har aldrig vart så tyst som denna försommarnatt, jag minns stillheten som igår
Som om vi fann varandra i insikten att denna stad var inte längre vår
Jag såg jaktplanen flyga lågt mot vår hamn, sen kom det värsta ljud jag har hört
Och min pappa lyfte upp mig i sin famn och sa: "Nu är varvet förstört"
Jag minns nätter i skyddsrum med fladdrande ljus, jag mins mäns och maskiners vrål
Jag minns gråtande kvinnor och raserade hus och en stank av bensin och stål
Vår angripare var en militär övermakt, det blev en effektiv invasion
För att undvika en fullständig slakt skrev vi snabbt på en kapitulation
Från Stockholm i öster till Götet i väst, ja i varenda större stad
Ställde segraren till med en hejdundrande fest och en gigantisk militärparad
Först trodde vi allt skulle vara som förr, vi behöll våran statsminister
Men snart började patrullerna gå dörr till dörr i jakten på terrorister
Vårt kvarter stank kroniskt och kvävande bränt, varje natt var det nytt som brann
Varje dag fick vi höra om någon vi känt som oförklarligt försvann
Och jag vaknade en natt av ett rasande dån, nu hade turen kommit till oss
Och min mamma skrek: "Vi måste härifrån, vi kan inte gömma oss, vi kan inte slåss!"
Och vi sprang genom gränder och mörka kvarter, jag försökte att svälja min gråt
Genom parker och dungar och sen lyftes jag ner i en läckande segelbåt
 
Havet var svart och evighetsstort, i fjärran såg jag Göteborg
Och då insåg jag plötsligt vad vi hade gjort och jag grät utav lättnad och sorg
Det var den sista bild av mitt födelseland som jag någonsin såg
Men min mor och far tog mig i varsin hand, sen sa dom: "Kom ihåg…"
"Det ligger ett hus hemma i Dalarna vid Lilla Mojesjön
Där hör man lärkans sång i alarna, där blommar ros och rönn
Och i sjön ligger en eka som byggdes av din far
Där ser man löjan leka, där – står huset kvar"
Jag hörde hojtande hesa röster när vi sakta gick mot land
Jag såg en helt ny sol i öster och en bunt sedlar i pappas hand
Och jag lyftes i land av en rökande man som sa: "Din far og jej er kjent"
Sen bytte en bilnyckel och pengarna plats med varann och vi fick falska pass och dokument
Jag hade vart vaken under hela vår flykt, längre än någonsin förut
Men nu låg jag i baksätet stilla och tryggt, så somnade jag tillslut
Jag blev vaggad till ro av vår böljande färd, sjöngs till sömns av en brummande bil
Och jag vaknade igen till en främmande värld, vi hade sträckkört två hundra mil
Men istället för skogar och böljande fält låg här tätpackat och uppå rad
Skjul och baracker och tusentals tält som en snabbt ihopslängd stad
Det var som en bild ur en skrämmande dröm "Varför stannar vi här", frågade jag
Och mammas röst var både sorgsen och öm när hon sa: "Vi måste bo här ett tag"
Det var en stad utav hunger, en stad av köld, jag var mager och illa klädd
Det var en stad av våld, det var en stad av stöld, jag var nästan alltid rädd
Och vårt nya hem hade väggar av tyg – ett litet skjul, det var allt det var
Jag låg vaken om natten och lyssna i smyg på vad mina föräldrar sa
En natt hörde jag far sa: "Då är vi överens, snart kommer kriget vara ifatt
Det går en bergsväg till landets södra gräns och vi blir upphämtade i natt"
Sedan kom en militärpolis och han viskskrek: "Skynda på!"
Men sen såg han mig – och han verka frysa till is och sa: "Jag har bara plats för två"
Min mamma log, hon krama mig hårt, sen viskade hon nåt till min far
Och hon sa: "Älskling, jag har aldrig gjort nåt så svårt, men jag kommer stanna kvar"
Jag började darra, jag kvävde ett skrik och hon bad mig: "Min kära var tyst"
Och far stod förstenad och blek som ett lik när han för sista gången blev kysst
Hennes skepnad blev mindre ju längre vi for, den vackra skepnaden, den mjuka hyn
Att förlora en mor – att förlora en mor! – är att förlora solen i skyn
I ett bagegeutrymme låg jag och min far, en gråtande pojke och man
Nu visste vi inte längre var vi var men vi viska till varann:
"Det ligger ett hus hemma i Dalarna vid Lilla Mojesjön
Där hör man lärkans sång i alarna, där blommar ros och rönn
Och i sjön ligger en eka som byggdes av din far
Där ser man löjan leka, där – står huset kvar"
Jag visste direkt att nånting var fel, när vi plötsligt bromsa in
Och när rösterna hördes blev jag alldeles stel, far tog min hand i sin
Och fastän jag inte fatta ett ord och fast jag ingenting kunde se
Kom allt tillbaka ifrån kriget i nord, det här var män från fiendens armé
Och jag ser än idag hur luckan slits upp, jag känner nattens oändliga köld
Jag ser hur far flyger ut och gör sin väldiga kropp till en levande sköld
Och jag känner hur allting ger vika, jag hör hur bilen startar igen
Och när jag äntligen slutade skrika hör jag den ändlösa tystnaden
Jag har ingen aning om hur länge vi for, kanske en vecka kanske ett år
Jag låg stilla och drömde om far och mor utan ett ord och utan en tår
Och resan nådde sitt mål till slut, jag blev avsläppt i en liten by
Och chauffören visa mig vad som var österut, men nu var jag trött på att fly
På ett höloft gjorde jag mig förberedd, jag skulle aldrig vakna mer
Men jag frös inte längre, jag var inte rädd, när jag långsamt la mig ner
Då hörde jag plötsligt hur någon kom in, försiktigt titta jag fram
För första gången någonsin, hörde jag ordet: "Salam"
Jag bor än idag på den förlovade gård, här vill jag alltid stanna kvar
Där jag för snart tjugo år sen blev tagen i vård av min fostermor och –far
Jag är en kritvit man i ett gyllene land och mitt skinn blir ofta bränt
Och mina vänner skojar med mig ibland om min aningen svenska accent
Min fru är en duva och ett lejon i ett, hon har en skönhet som en demon
Och hon är tusenfalt älskad sen dagen hon gett oss vår underbara son
Han har sin faders hår, sin mors mörka hy, han ska snart fylla fem
Samma ålder som jag då jag tvingades fly från det som en gång varit mitt hem
Han låg i mitt knä, jag smekte hans hår, det var kväll, han var trött
Då sa han: "Pappa, det är nåt jag inte förstår – hur kan mitt hår vara rött
Hur kan mina ögon va blå, vad kommer jag egentligen ifrån?"
Jag tror aldrig jag älskat honom mera än då, så sade jag: "Min son…"
"Det ligger ett hus hemma i Dalarna vid Lilla Mojesjön
Där hör man lärkans sång i alarna, där blommar ros och rönn
Och i sjön ligger en eka som byggdes av din far
Där ser man löjan leka, där - där står huset kvar.
 
Nu har igår blivit idag.
Dags att släcka ner och drömma om en bättre morgondag och värld.
Allt gott åt alla!
/Å.