Självcensur och att sitta nöjd
God eftermiddag alla!
Så är andra söndagen i advent här... Men jag kan inte påstå att julkänslan infunnit sig. Inget är ju som vanligt. Jag trivs bäst med vardag och vanliga rutiner, men tillvaron är ju allt annat än just vanlig.
Ingen träning på gym, ingen körövning i församlingshemmet eller kyrkan, ingen julkonsert, inga gudstjänster, inga, inga, inga...
Tänk om allt som vi inte kan göra eller uppleva kunde bytas ut mot sånt som är helt onödigt, så som krig, svält, våld, trasighet, maktmissbruk, miljökatastrofer och annat som gör vår värld svår att leva i. Alla de där orden skulle jag verkligen kunna sätta INTE eller INGA framför.
Vi, alla läntar nog efter den dag då rubrikerna på löpsedlarna och i nyheterna lyser INGEN pandemi mer!
Men om jag ska hålla mig till rubriken... Jag försöker lära mig att sänka min egen ambitionsnivå och inte tänka att allt jag gör ska vara eller bli perfekt. Att det blir bra kan få vara måttstock för hur saker ska bli, annars begår jag våld mot mig själv... när jag petar och petar för att tillvaron ska vara synkad. Egentligen är det bara jag som bryr mig. Min självkänsla är ju inte den bästa, av olika anledningar, jag kan verka kaxig när jag utbrister "Men jag är ju helt fantastisk!" När jag lyckas med något.
JA är ibland ett överskattat ord, för om du hela tiden säger ja, till allt säger du nej till något annat. Att säga ja innebär i alla fall för mig att jag sätter tilltron till mig själv och vad jag kan lite för högt. Det kan leda till att jag blir väldigt besviken på mig själv. Nu händer det ju inte så ofta som tur är, men jag måste lära mig att sitta nöjd. Good enough får faktiskt räcka, det är ingen som kommer tacka dig eller mig när vi ligger ner!
Så Allt gott åt alla och var rädda om er och varandra!
/Å.R.H.
