Vem om inte jag???
Tillvaron ses en gnutta förvirrad, för inte är det jag inte! Lättast är att säga att jag är trött. Men det är väl inte hela sanningen. Men jag börjar bli ordentligt less på den där gnagande känslan av oro i bröstet. När ska det släppa och gå över??? Jag lurar mej själv ett varv till och ler för det är faktiskt enklast! Det där
med att vara vuxen, suck!!! Jag vill bara krypa upp i någons famn och gråta. Det kan ju låta hårt och svårt och svart, men som jag sagt tidigare, du lär dej leva med det och hantera din tillvaro och ditt liv. Och ja, jag kan verka glättig och tramsig.... Men det är bara yta och för att jag ska hålla ihop.
Det här är inget rop på hjälp, jag är rätt ok. Erfarenhet är bra i såna här lägen, trots allt!
Jag sätter punkt där.
Allt gott åt alla.
/Å. 