Om psalm 532, och när du inte kommer ihåg en strålande rubrik...
God afton alla!
Tillvaron är lite upp och nervänd för oss alla... men jag tror på vardag och att försöka hålla på sina rutiner. Allt har väl en början och ett slut. Vi får väl hoppas att det ebbar ut.
För några dagar sedan sjöng vi psalm 532. En mycket vacker och talande text, dock minns jag att min konfirmationspräst brukade håna den. Lite lustigt tyckte jag att det var, för texten visar på en mänsklighet och en människas behov av en nära vän. Något som vi alla behöver, troende eller ej! Vi behöver varandra...
Annars är väl det mesta som vanligt i mitt liv. Lite av ett steg fram och två tillbaka... Som tur var är har jag människor runt omkring mig som tror på mej när jag tvivlar.
Nätterna är inte roliga just nu, de är bara tröttande. Suck. Men tids nog blir det nog bra. Det är inte bra att ha så bra minne som jag har. En del bör få stanna i glömskans kammare. Det kan vara dags att tappa bort nyckeln. Men det verkar inte gå så bra. Som sagt, tiden läker inte alla sår men vi kan leva med ärren.
Nya dagar väntar, dagar då solen skiner och minnen bleknar bort.
Allt gott åt alla!
Var rädda om er men var inte rädda.
/Å.R.H
